En kul sida.

Hittade en rolig sida där man kan värdera sin blogg.
Min värdering sitter högst upp till höger och finna att hämta här.

Kopiera bara koden och klistra in den i kodmallen.

Jag lade den precis över <body>

Normalt

Några frågor;

1: Kan man säga till en femåring att hennes mamma är ett jävla svin?

2. Ska man skrika inför sina barn?
  (ibland händer det nog, men jag menar varje dag!)

3. Ska men berätta för små barn att deras morföräldrar är inkompitenta idioter som vill splittra familjen?

4. Ska man säga till barnen att de är dumma i huvudet?

Jag vill inte säga någon av sakerna till barnen och när han skriker gömmer de sig hos mig, är det normalt.
Sedan kan han klaga på att barnen käftar emot och skriker mycket! De gör som han gör!

Ja
g älskar barnen tro inget annat, jag vill slita mig loss men jag är rädd att förlora barnen.

Livet leker.

Just nu känns livet bra, jag har varit sjuk i två dagar och då tycker han att han har varit en slav!

Han har tagit hand om våra barn, det är sant. Men det gör jag alla andra dagar.

Men, inte en enda gång har han frågat mig hur jag mår, inte en enda gång!

Han har varit inne och klagat självklart, inte lika mycket, men klagat.

Gör ni så om er partner är sjuk?
Jag måste vet vad som är normalt och vad som inte är normalt, var gränserna går hos "normala" par.

Tack expressen..

Eller inte.

I tidningen visades mödrar och flrickvänner upp som under senare år blivit mördade av sina män.

Hela dagen var mer eller mindre förstörd.
Skulle han kunna döda mig?

Vid middagen fick han ett raseriutbrott som heter duga, barnen hörde varje ord.
-
 Pappa sluta att skrika på mamma,  pappa sluta dåååå!

När jag tittade in i hans ögon såg jag vad han var kapabel till, vore han tvungen skulle han mörda mig.
Det såg ut som det i alla fall, hoppas att jag har fel.
Han sparkade in diskmaskinen och två glas gick söner.

Han skrek massa andra saker som jag denna gång lyckades spela in.
Han slog mig inte. Men han skrek och kränkte mig framför barnen och berättade för dem vilken idiot jag var.

Sedan var allt som vanligt, det hade aldrig hänt.
Denna totala vändning förbryllar mig.
Nu planerar han semester med oss.
Jag har ingen lust att åka någonstans med honom och barnen.

Jag vill inte bråka mer jag vill gosa med mina barn, de som jag älskar mest.

Karljävel kan du inte ta ditt pick och pack och lämna oss ifred!

Tröttheten

Jag är alltid trött, det finns ingen tid på dygnet som jag är riktigt pigg.
Han suger all must ur mig. Den energin jag har när jag vaknar försvinner
snabbt och ersätts av oro och "rädsla".

Jag vet aldrig när han blir arg, det finns inga tecken.
Helt plötsligt är det något som går fel, och då är allt fel.
Alla är idioter, alla är dumma i huvudet.

Jag vill att han ska se mer positivt på livet.

Det som har hänt är passé, inget man behöver oroa sig för längre, inte ska han heller behöva jaga upp sig för ngt som inte har hänt än. Jag kan ju behålla lugnet, prata normalt, försöka tona ner motgångar. Ska det vara så svårt att se lite glatt på livet. Hans liv är alltid mörkt, medan mitt trots hans beteende är lila, gult osv.

Panikångest.

Jag har under flera år lidit av panikångest och äter sk "lyckopiller".

Alex säger att han kommer få mig stämplad som "sjuk".
Sedan tar han barnen och jag kanske får se dem nå´n gång då och då.

Äter inte halv befolkningen dessa piller?
Kan man bli stämplad som opålitlig och sjuk av ångest?
Det handlar inte om en psykos etc.

Om jag i min tur skulle dra upp hans alkoholproblem skulle han förlora barnen.
Då skulle jag aldrig mer se dem och det skulle jag aldrig klara.
Aldrig.

Lördag.

För första gången någonsin bytte han lakan åt oss. Väldigt snällt.
Han har återigen lovat att sluta hålla på som han gör

Jag skrev till honom och berättade hur jag kände och hur elak han är mot mig.
Orsaken till att jag skrev är för att när jag vill tala skriker han bara.


En dag senare
.


sms från mig;   Har du ens tänkt på det jag skrev igår?

sms från honomJa jag SKA bättra mig.

Ikväll har det inte varit något tjafs, han har varit ganska okej. Hans humör svänger alldeles för snabbt och när han höjer rösten mot barnen säger jag alltid till. Jag vill att de ska vara trygga. Jag vet att de älskar sin pappa. Jag hoppas att han skärper sig ordentligt.

Men varför ber han aldrig om förlåtelse, inte en gång. Är man elak kan man väl säga förlåt, är det för mycket begärt av mig. Jag vill inte bara höra att han ska ändra sig jag vill höra ordet, det ord som jag behöver som mest!

Tack för upplysningen dit man kan vända sig jag är väl mest rädd ifall det skulle gå så långt att polisen bara skulle skratta åt mig och säga; lilla gumman åk hem igen. Sedan skulle nog Alex säga att jag bara ljuger. Han skulle använda sig av barnen som ett vapen.

Tack Asaleh

Tack för idag.

Nu måste jag sova en stund.
Denna nattritual gör mig bra, den helar.
Här kan jag berätta hur ledsen och besviken jag är.
Här finns ingen som dömer mig, ingen som berättar hur dum jag är.
Här kan jag bara låta fingrarna nudda de olika bokstäverna och låta
ilska och rädsla printas till ord, de ord som Alex borde höra.
Den dagen jag har pengar och vågar,
den dagen ska han få denna adress.
När han har läst färdigt kommer jag att vara borta.
För alltid borta med mina barn!

Tänk om den dagen var nu.

Dream on Sara.

Vågar inte besöka andras sidor.

Jag är jätteglad att några stycken har läst och kommenterat.
Tyvärr är jag rädd, jag vågar inte lämna några kommentarer hos någon annan bloggare.
Han kan säkert se mig på något sätt, eller någon av hans kompisar.

Jag raderar allt efter mig när jag skrivit klart. Skulle han hitta min sida så vet jag inte vad som händer.
Men det känns bra, så småningom kanske nervositeten släpper. Jag skrev dagböcker innan, han läste och kastade dem. Jag ljög, allt var bara lögner. Han har aldrig gjort fel.

Varningsklockorna för sex år sedan fanns där i bakhuvudet av en anledning.
Dum som jag var trodde jag på allt han sa. Hans långa resor på fartyg jorden runt, kvinnan i USA som fick hans första barn. Tja, jag hör hur det låter, men varför skulle en människa ljuga om en sådan sak.
När jag träffade hans föräldrar första gången berättade jag glatt att det måste ha varit kul att ha en son över havet.
De tittade lite konstigt på mig och förklarade att hans farfar var på havet inte Alex.
Alla nya lögner visade sig även de härstamma från hans farfar.

Allt var lögn och fler blev de.
Mitt dumma jag trodde att jag kunde hjälpa honom.
Eller hur!

Jag blev med barn, jag var överlycklig. Han också. Nu äntligen skulle han förändra sig, han är ju i grund och botten snäll. Såfan heller. Inget blev bättre, snarare sämre.
Nu berättar han för alla hur synd det är om honom. Hur han fick gå upp på nätterna och mata Fia, att han bytte alla blöjor och att jag gjorde inte ett skit.
INGET.
Hur dum får man vara.
Jag ammade ditt jävla pucko, jag ammade, inte du.

Tack

Tack till de fina ord som sagts, jag är inte ensam om ett liv i missär.
Men jag känner mig som det.


Idag var det precis som inget hade hänt, så är det alltid.
Konfrontrerar jag honom och frågar varför han måste kalla mig psyksjuk,
jävla inkompitenta nolla, så jävla fet och äcklig, så är det jag som gjort fel.
Hur fan kan jag göra fel när det var han som vräkte ur sig alla elakheter.
Han ber aldrig om ursäkt, det finns alltid en anledning till varför det blir som det blir, det ar alltid mitt fel, varenda gång!


Fia vaknade under kvällen, henne gosade han med och
förklarade för henne vilken knäpp mamma hon har.

Pappa är en slav, pappa får göra allt.

Fia bet ifrån och sa att visst mamma hade bytt en blöja på My in hon la henne.
Då hör han inget, det går inte in.
Han fortsätter och skriker åt mig att jag är pantad mm.

Jag skulle vara smart och spela in honom på mobilen, men fick det inte att fungera. Jag ska lyckas. Vill jag skaffa mig en framtid utan honom måste jag skriva ner allt och kanske banda hans hot, om det nu räcker.

När jag kom hem i eftermiddags så har allt varit som inget hänt.
Han fattar inte hur dåligt jag mår.
Han fattar inte att orsaken till att jag aldrig dricker är han.

Kommer jag någonsin ha en sund syn på alkohol igen?
Eller måste jag leva ett liv där alla som dricker känns obehagliga?
Jag klarar inte av att folk dricker. Men jag vill inte att det ska vara så.
Jag vill kunna dricka igen, fyra år sedan sist.
Jag vågar inte, jag vill inte bli ett monster.
Och vem skulle ta hand om barnen, han, full, knappast!

Min enda väninna..


Han var varit där.

Jag fick ett mess;

"Han kanske har anledning att bete sig som han gör"

Toppen, nu är det världen mot Sara!!

En vanlig fredag ser ut så här:

Alex blir full, Alex förvinner till fyra på natten, Alex kommer hem väcker mig och börjar bråka.
Alex förklarar (skriker) hur värdelös jag är, att jag skiter i allt, att jag är ful och fel, hur dum i huvudet jag är mm.
Han hotar mig på alla vis, jag blir som vanligt livrädd att han ska slå sönder huset (delar av det går sönder) och att han ska slå ihjäl mig, kanske vore det bäst.

Under kvällen som han är borta ger jag barnen mat, städar, lägger barnen, gör iordning lite till och ser på teve. Vågar knappt somna och tänker att det är sista gången. Händer det igen så ringer jag polisen. Så har jag levt i fem år!

FINNS INGEN DÄRUTE SOM HAR ETT RÅD?

Ni har väl förståss bättre för er än att läsa om mitt tråkiga liv.

Feg

Jag är för rädd för att begå självmord, dels vill jag inte för barnens skull.
Skulle jag verkligen vara så elak mot dem att de fick leva sina liv utan sin mamma och förlora all trygghet.

Jag vill dem väl, jag vill ge dem allt. Jag handlar mer än gärna till dem. Jag håller dem borta från fylleAlex men hur länge till orkar jag. Jag är mentalt slut!

Rosa moln

Jag vill sitta på ett rosa moln med mina barn och titta ner på livet som det utspelar sig. Vara borta från alla elaka människor och ge mina barn all kärlek som de behöver. Bara vi tre och djuren.

Alex har köpt alkohol, självklart. Det har redan varit ett jädrans liv. Eftersom hunden löper är vi väldigt försiktiga, tror ni inte att han låste upp dörren och lät henne springa vind för våg. Jo självklart.
Jag har hunnits kallas en jädrans massa omickrande namn redan, nu gråter jag, nu känner jag att jag inte orkar längre. Full som han är ringer han just nu runt till alla släktingar och berättar hur synd det är om honom och att jag inte gör ett skit här hemma. Vem gör allt tror ni? Hans familj har jag pratat med en gång om hans problem. De trodde mig och vi diskuterade hur vi skulle kunna hjälpa honom. Två veckor höll han sig och ringde ingen, men sedan brast det igen full och elak lyckades han dupera dem och få dem att tro att allt var mitt fel, ensam igen. Vad ska jag göra.

Sov sött

Barnen somnade tidigt och jag tassade ner för att skriva lite. Men nu är jag jättetrött och ska sova i ett par timmar innan Alex och barnen vaknar. Köper han inget vin inför helgen kanske det blir lungt.
Han är snäll för det mesta men har ett jädrans humör som går ut över oss. Det känns inte bra alls. Ibland undrar jag hur detta kommer att påverka barnens uppväxt? Är alla män dumma i huvudet när det gäller uppfostran, eller har jag skaffat det sista exemplaret. Ibland känns det så. Jag älskar honom och vill så gärna att det ska fungera. Hoppas att han förstår hur jag lider och hur orolig jag är för barnen, och ändrar sig lite, jag orkar inte i längden.
Pussar och kramar

Nyss.

För en stund sedan startade jag en blogg!
minstory.blogg.se.
Sedan kom Alex in och jag stängde illa kvickt ner fönstret, inklusive det som alla inloggningsdetaljer fanns, email, lösenord, rubbet.
Nu kommer jag inte in på den bloggen så om någon skulle råka se båda bloggarna,
vilket verkar omöjligt men ändå så har jag inte kopierat annat än mig.
Och dessa tankar som jag skriver ner nu har jag aldrig skrivit förr.
Det känns pirrigt samtidigt som jag knappt vågar.
Det är ju ändå för mig och barnen som jag skriver ner allt.
Så att jag kan gå tillbaka och läsa vad som hänt.


Öga som man ser är mitt, det är min spegling av min själ,
utan tårar och röda blodkärl, allt sådant finns inom mig!

Adoptera denna droppe!

Genom att adoptera denna droppe och placera den på din  hemsida/blogg, så visar du sympati för alla utnyttjade barn som finns på vår jord. Droppen är en symbol för alla tårar som fälls jorden runt av barn som lider i sin ensamhet.


Bank, brak.

Det var ett jäklans liv på Alex innan, han brusar upp för inget alls. Han skäller på barnen, jag försöker förklara att han inte kan säga vad som helst till en femåring, eller har jag fel?
Efter namn som fet gris, din late jävel och hot tar jag in barnen på deras rum. Jag håller om dem en stund och den känslan av kärlek som sprids från dem måt jag bra. De förstår inte än, inte alls hurdan far de har egentligen. Vem vill berätta för dem att deras pappa (som nyss var så öm och kärleksfull bara vänder på stört och är skyförbannad för ingenting)  är konstig, knäpp.
Jag kan inte själv förklara hans beteende, jag vet bara att det inte håller i längden och att inte jag klarar detta år ut och år in. Vem skulle. De dagar då han inte blir arg alls är som en sommaräng, problemet är bara att det vänder snabbt.
Jag har många funderingar, många idee'r, jag fantiserar ofta om hur det vore bara jag med barnen.
En gång sa jag till honom att jag inte orkade längre, jag fick ett staket på mig. Han förklarade att hans barn kom med honom inte med mig. Jag skulle aldrig få vårdnaden om dem. Aldrig. Nähe, vad är då meningen med att sticka? Jag vill ha mina barn.

Alltid glad, utåt!

En människa som inte mår bra har olika sätt att hantera det, vissa kryper undan gömmer sig.

Andra är som jag, sprallig, glad och possitiv till det mesta.

Mitt skal, fast vore jag i rätt förhållande skulle jag nog vara ganska glad och sprallig endå, fast på ett friskare sätt.

Mina barn betyder allt, jag lovar ALLT.

Jag, moa, betyder inte alls mycket. Inte alls.

Det är okej, så länge barnen mår bra mår jag bra

Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0