Vågar inte besöka andras sidor.

Jag är jätteglad att några stycken har läst och kommenterat.
Tyvärr är jag rädd, jag vågar inte lämna några kommentarer hos någon annan bloggare.
Han kan säkert se mig på något sätt, eller någon av hans kompisar.

Jag raderar allt efter mig när jag skrivit klart. Skulle han hitta min sida så vet jag inte vad som händer.
Men det känns bra, så småningom kanske nervositeten släpper. Jag skrev dagböcker innan, han läste och kastade dem. Jag ljög, allt var bara lögner. Han har aldrig gjort fel.

Varningsklockorna för sex år sedan fanns där i bakhuvudet av en anledning.
Dum som jag var trodde jag på allt han sa. Hans långa resor på fartyg jorden runt, kvinnan i USA som fick hans första barn. Tja, jag hör hur det låter, men varför skulle en människa ljuga om en sådan sak.
När jag träffade hans föräldrar första gången berättade jag glatt att det måste ha varit kul att ha en son över havet.
De tittade lite konstigt på mig och förklarade att hans farfar var på havet inte Alex.
Alla nya lögner visade sig även de härstamma från hans farfar.

Allt var lögn och fler blev de.
Mitt dumma jag trodde att jag kunde hjälpa honom.
Eller hur!

Jag blev med barn, jag var överlycklig. Han också. Nu äntligen skulle han förändra sig, han är ju i grund och botten snäll. Såfan heller. Inget blev bättre, snarare sämre.
Nu berättar han för alla hur synd det är om honom. Hur han fick gå upp på nätterna och mata Fia, att han bytte alla blöjor och att jag gjorde inte ett skit.
INGET.
Hur dum får man vara.
Jag ammade ditt jävla pucko, jag ammade, inte du.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0