Tack

Tack till de fina ord som sagts, jag är inte ensam om ett liv i missär.
Men jag känner mig som det.


Idag var det precis som inget hade hänt, så är det alltid.
Konfrontrerar jag honom och frågar varför han måste kalla mig psyksjuk,
jävla inkompitenta nolla, så jävla fet och äcklig, så är det jag som gjort fel.
Hur fan kan jag göra fel när det var han som vräkte ur sig alla elakheter.
Han ber aldrig om ursäkt, det finns alltid en anledning till varför det blir som det blir, det ar alltid mitt fel, varenda gång!


Fia vaknade under kvällen, henne gosade han med och
förklarade för henne vilken knäpp mamma hon har.

Pappa är en slav, pappa får göra allt.

Fia bet ifrån och sa att visst mamma hade bytt en blöja på My in hon la henne.
Då hör han inget, det går inte in.
Han fortsätter och skriker åt mig att jag är pantad mm.

Jag skulle vara smart och spela in honom på mobilen, men fick det inte att fungera. Jag ska lyckas. Vill jag skaffa mig en framtid utan honom måste jag skriva ner allt och kanske banda hans hot, om det nu räcker.

När jag kom hem i eftermiddags så har allt varit som inget hänt.
Han fattar inte hur dåligt jag mår.
Han fattar inte att orsaken till att jag aldrig dricker är han.

Kommer jag någonsin ha en sund syn på alkohol igen?
Eller måste jag leva ett liv där alla som dricker känns obehagliga?
Jag klarar inte av att folk dricker. Men jag vill inte att det ska vara så.
Jag vill kunna dricka igen, fyra år sedan sist.
Jag vågar inte, jag vill inte bli ett monster.
Och vem skulle ta hand om barnen, han, full, knappast!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0